Om politikers ovilja mot sociala medier...

Brit Stakston skriver idag en väldigt läsvärd del 4 i hennes bloggserie om sociala medier och hur dagens politiker bör förhålla sig till dessa. Här har ni även länkar till dom tre första inläggen.

Här följer mina tankar.

För det första.

Sociala medier är inte något man som politiker kan ignorera, samtalen förs till stor del redan på facebook, i bloggar och på twitter. Som politiker måste man finnas där samtalen förs. På samma sätt som vi i vår lokalförening i Folkpartiet Hägersten-Årsta inte kan ignorera att vara närvarande på Mälarhöjdens dag kan en seriös politiker idag undvika att vara aktiv i samtalet på nätet. För det är där debatten förs, se bara de kommentarer som följer en debattartikel i Aftonbladet eller Expressen. Eller de kommentarer som följer alla de politiska bloggar som finns. Att strunta i att möta de som kommenterar kommer att göra att dessa personer istället vänder sig till politiker som lyssnar OCH pratar med dom.

För det andra.

Jag är själv aktiv lokalpolitiskt här i Stockholm men också aktiv på nätet, via min blogg, facebook och twitter. Min uppfattning är att det finns en rädsla för att sociala medier gör att man får människor för nära inpå sig, det blir jobbigt att så många ska tycka och tänka till om de politiska beslut man tagit och det man kommer att ta i framtiden. Jag förstår inte hur detta kan vara ett problem? Att en eventuell sympasitör eller meningsmotståndare vill fråga mig något eller säga att jag har fel är fantastiskt. Tänk så många människor jag kan möta på nätet som har läst mitt blogginlägg som jag aldrig skulle möta IRL.
En helt ny tid är här, alla kan vara aktiva på nätet och det är just samtalet, dialogen som är det intressanta och framför allt, det fördjupar demokratin. En politiker som inte vill föra en dialog med sina väljare på nätet kommer att uppfattas som en politiker som inte bryr sig. På samma sätt som en politiker som inte syns i en traditionell valrörelse inte kommer att få många röster kommer en politiker som inte har anammat det nya sätter att kommunicera på internet inte dra några röster i framtiden.

För det tredje.

Många politiker idag sitter fast i det gamla, men är van att allting rullar på i vanlig god ordning. Denna ordning fungerar, tjänstemän hjälper till med det praktiska, man har blivit vän med flera journalister och man skriver artiklar som man vill få publicerade på DN debatt eller att media ska uppmärksamma utspelet vilket leder till ett inslag på Rapport eller Aktuellt. I denna tradition är det svårt att ta tid till att vara aktiv på sociala medier och många av de traditionella politikerna hävdar att de helt enkelt inte har tid. Många säger att det är tramsigt att skriva facebookuppdateringar och twitter verkar bara märkligt. Det är inte svårt att förstå varför politiker är skeptiska till sociala medier. Men de tjänstemän som jobbar för politikerna skulle kunna sköta kommunikationen med de som vill möta politikerna på nätet, våra topppolitiker har redan massor med anställda runt omkring sig. Men i så fall måste man vara ärlig med detta, med vem det är som skriver, annars kommer människor att känna sig lurade. Jag är övertygad om att en person som kommenterar ett politiskt utspel på nätet och får svar från den tjänsteman som jobbar närmst ansvarig politiker skulle bli nöjd med detta svar. Åtminstone tillsvidare, tills vi har politiker som förstår vikten av det nya sätt att kommunicera och själva tar samtalen med medborgarna.

Till slut, som jag skrivit flera gånger tidigare på min blogg, tror jag att förändringen från det gamla traditionella stängda till det nya digitala öppna, kommer att gå mycket snabbare än vad våra förtroendevalda räknar med. Faktum är att vi är mitt uppe i denna gigantiska revolution just nu.