Om Sanna Raymans nedlåtande syn på människor som vill bidra till debatten...

Sanna Rayman, ledarskribent på SvD, skriver idag ett inlägg med ursprung i Erik Laakos numera ökända avhopp från nätverktet Netroots. Med stolthet berättar Sanna Rayman att hon avböjer att delta i seminiarum om sociala medier och hon hotar till och med att stänga ner sitt twitter-konto. Sen skriver hon att det stora problemet med sociala medier är att kvaliteten på det skrivna sänks. Ja tänk, nu kan vem som helst ta del i den politiska debatten, kreti och pleti, kan stötta varandra och på så sätt vara med och sätta agendan. Att Rayman ser detta som en kvalitetssänkning säger mer om hennes och gammelmedias syn på människor förmåga att bidra till debatten än om kvaliteten på det som skrivs.

Rayman fortsätter sitt korståg mot bloggarna och skriver att politiker startar bloggar mot sin vilja för att de blivit tillsagda att göra så av partitoppen. Till viss del har Rayman här rätt, etablerade politiker bloggar motvilligt. För det första, de har redan sin maktposition och vill behålla denna och detta har de lyckats göra under tidigare val utan att blogga, varför ska de då göra det nu? För det andra har dom dåligt med tid. För det tredje skyller dom på att dom inte vet hur man gör.

Men samtidigt har Rayman fel. Jag har nu ett flertal gånger pratat om sociala medier för folkparister från hela landet och intresset att börja blogga är enormt stort. Framför allt bland de som inte står på valbar plats. Dessa kandidater ser bloggandet som en chans att få ut sitt budskap. De får inga pengar från partitoppen, de får inga stora affischer med sina bilder upptryckta och får inte sitta och debattera i TV under hela valrörelsen. Dessa poltiker ser en blogg som ett utmärkt tillfälle att kommunicera med sina potentiella väljare. Att Rayman inte ser detta säger mer om hennes elitistiska sätt att se på journalistik och politik än om den verklighet sociala medier innebär för massor av Sveriges fritidspolitiker.

Att fler och fler använder sig av sociala medier för att få ut sitt politiska budskap är en självklar följd av den revolution i kommunikation som skett de senaste tio åren.

Att Rayman, liksom så många andra traditionella opinonsbildare inte vill ta åt sig detta är inte alls konstigt, hon, hennes kollegor och gamla makthavare får inte ensamma lyfta upp de frågor de anser är intressanta. De ser ju sin egen betydelse tonas ner för varje dag som går. Är det inte bara en tidsfråga innan Johan Ingerö, Kent Persson eller någon annan bloggare har fler läsare än SvDs ledarblogg?

Raymans förhoppning är att bloggosfären lugnar ner sig efter valet och jag tror hon kan ha rätt. När slaget om makten är avgjort kommer inte lika många att blogga dagligen. Men att som journalist gå och önska tillbaka det som var är just rent önsketänkande, ju fler som inser att de kan använda bloggar och sociala medier som kommunikationsverktyg, ju mindre makt kommer gammelmedia att få. Denna utveckling kommer inte att minska fram till nästa valrörelse, om bara fyra år, tvärtom kommer bloggosfären då, i ännu större utsträckning än idag att sätta agendan. Detta oavsett om Rayman föraktfullt fnyser åt alla dessa människor som i dagens internetsamhälle kan gör sin röst hörd.

Mary, Mina moderata karameller, skriver ett långt lästvärt inslag om politiskt bloggande. Socialdemokraten Johan Westerholm skriver också om detta. Missa inte heller Kent Perssons inlägg.

Läs också: Högbergs tankar, Raymond Svensson, Peter Andersson, Tokmoderaten och Moderata perspektiv.