Om Liberala bloggare, netroots och politik på Internet

Beträffande debatten om netroots publicerar Expressen idag en artikel jag har skrivit om mitt nätverk Liberala bloggare kontra det socialdemokratiska netroots. Här följer hela artikeln:

Folkpartiet har valt en helt annan väg och försöker inte som socialdemokraterna centralstyra medlemmars åsikter inom sociala medier.

Den senaste tiden har det skrivits mycket om politik och sociala medier. Enligt min uppfattning missbedömer eller medvetet missuppfattar politiker engagemanget hos människor som är aktiva inom sociala medier som bloggar, facebook och twitter. Dagens politiker vill inte förlora kontroll men interaktiviteten på Internet är just okontrollerbar, personer utan partitillhörighet sluter sig samman och driver samma fråga. Tydliga exempel på detta är FRA-och vargjaktsdebatten. Människor med helt olika politiska uppfattningar slöt sig samman på olika sociala medier för att göra gemensam sak och alla försöka att kontrollera kommer att falla platt.

En medborgare som är aktiv på nätet och ställer en fråga till en politiker som inte svarar kommer att vända sig till någon annan som gör det, eller någon annan grupp av människor på nätet som är engagerad i samma fråga. Många av dagens traditionella politiker ignorerar dessa politiskt aktiva människor som finns på sociala medier och detta leder till att politiker för varje dag som går förlorar inflytande.

Socialdemokraterna har sitt numera ökända bloggnätverk netroots, som enligt Erik Laakso (Expressen 10/5) är en megafon och hejarklack till Mona Sahlin. Enbart förtrodda, utvalda bloggare får ta del av information som sedan ska spridas. Detta nätverk av bloggare fungerar som partiets förlängda arm. För drygt ett halvår sedan startade jag ett nätverk som heter Liberala bloggare. Anledningarna var flera, för det första behöver politiker lära sig blogga, många ser tekniken som ett hinder istället för en möjlighet. För det andra ger det större genomslag och mer inflytande om personer som skriver om samma frågor länkar till varandra. För det tredje fungerar nätverket som en social mötesplats på nätet där man lär känna folk som är politiskt aktiva över hela landet. Idag är vi 95 personer som är med i Liberala bloggare och det skrivs ett 15-tal blogginlägg av nätverkets medlemmar dagligen.

Vad är då skillnaden mellan Liberala bloggare och sossarnas netroots? Jo, Liberala bloggare är inte centralstyrt. Gruppens medlemmar får ibland information från partiledningen skickade till sig men denna information går till alla som är med. De som vill skriver sedan om detta men det finns inte något försök till styrning. Inflytelserika folkpartistiska tjänstemän har förstått att människor som är aktiva på nätet och därför har Liberala bloggare blivit en stor framgång. Alla som är med i nätverket är delaktiga i debatten på sina egna villkor och det är inte ett fåtal särskilt utvalda som får ta del av exklusiv information. Socialdemokraternas inställning till sociala medier visar på en odemokratisk medborgarsyn.

I veckan släpptes boken “Politik 2.0” av Brit Stakston som är en manual för personer som vill lära sig använda sociala medier och Internet för att driva politik och kommunicera med medborgarna. Boken är ett barn av sin tid och att den har skrivits är ett tydligt tecken på att många ledande politiker inte har något intresse av att möta det enorma engagemang som finns bland människor på nätet. Etablissemanget vill inte förlora kontroll och därför väljer man att inte se den politiska potential som finns bland aktiva människor på sociala medier. Detta är djupt tragiskt. Demokrati handlar i grunden om medborgardialog, medborgare och politiker diskuterar samhällsfrågor och detta driver utvecklingen framåt. I och med sociala medier och bloggar kan tusen och åter tusentals människor göra sina röster hörda. Detta borde ses som en fantastiskt möjlighet och en revitalisering av demokratin men istället möts människor som är politiskt aktiva på nätet i väldigt hög grad av kalla handen av de redan etablerade politikerna.

Vad är ni politiker så rädda för? Att prata med medborgarna? Att någon i befolkningen för fram sin åsikt? Att någon på nätet skulle kunna mer än er i någon fråga och att ni måste korrigera er? Oavsett vad era rädslor är måste ni förstå att en stor politisk aktivitet finns på nätet och växer för varje dag. Varför inte fånga upp detta engagemang och börja föra en aktiv dialog med medborgarna?

Fler och fler människor upptäcker fördelarna med sociala medier och vill göra sin röst hörd. Att många politiker inte vill se detta som en enorm möjlighet till breddning av det politiska samtalet och en förnyelse av demokratin är att val dom har gjort, men att stoppa huvudet i sanden och låtsa som om allt fortsätter som vanligt är inte bara kontraproduktivt, det ger ett enfaldigt intryck och spär på politikerföraktet.

Erik Laakso tycker jag drar fel slutsatser av hans artikel i Expressen och jag tycker att han är otydlig. Mer om detta i morgon. Rasmus Jonlund skriver att politiskt bloggande passar oss liberaler utmärkt. Fredik Sneibjerg skriver om varför bloggande är så bra för oss fritidspolitiker. Per Pettersson kritiserar både mitt och Erik Laaksos inlägg.

Linnéa Darell och Rosie Rothstein skriver också om Liberala bloggare.

Erik Laakso mot sosse-eliten...

Det är med spänning jag läser de kommenterar i bloggosfären som har följt Erik Laaksos artikel i Expressen igår. Erik, som bullrande lämnade nätverket Netroots, menar att han inte vill bli styrd och de etablerade sossebloggarna är förbannande och känner sig orättvist utpekade. De är minsann inte styrda, de drivs av ett patos som dom tror ska hjälpa de grönröda att vinna valet. På ganska kort tid har sossarna lyckats bilda en intern bloggadel som enligt mig just nu består av HBT-sossen, Peter Andersson, Westerholm, Högberg och Ulvenlöv med flera. Alla dessa högdjur hoppar på Laakso och han försvarar sig med bravur. Vi i andra lägret, Kent Persson, Mary X Jenssen, Ankersjö och Tokmoderaten och jag själv, tittar fascinerat på.

Frågan är, vem ska vinna detta rosornas nätkrig? Kommer Netroots-gänget att få tyst på Laakso? Tillåt mig tvivla. Jag tror Laakso, i motsats till de andra redan nämnda, kränkta socialdemokratiska bloggarna, ser betydligt längre än fram till den 19e september. För honom handlar det om Sveriges framtid och jag är övertygad om att han ser aktivismen på nätet som en demokratifråga. Han kommer inte att stilla sig i leden och låta sig trampas på. Jag har stort förtroende för Laakso och han behövs onekligen i denna debatt.

Erik har allt mitt stöd. Är det något som de etablerade partierna har misslyckats till väldigt stor del med så är det att fånga upp det engagemang som finns på nätet. Man vill uppenbarligen inte vitalisera det politiska samtalet, men man vill att de mest inflytelserika bloggarna fungerar som megafoner för den egna politiken. Detta är inget konstigt, det är så politiken har fungerat genom alla år, fast mediet har skiftat. Det nya med bloggosfären och övriga sociala medier är att dessa inte går att kontrollera, när en person inte får gehör hos ett etablerat politiskt parti kommer personen i fråga att vända sig till någon annan som lyssnar och som vill föra en dialog. Politikernas motstånd är naturligt men självbedrägligt. Snart kommer detta nya politiska landskap att självregleras och nya politiker med en helt annan maktbas än den traditionella att växa fram. Jag skulle bli ytterst förvånad om inte Erik Laakso kommer att bli en väldigt inflytelserik politiker i framtiden. Fram till dess följer jag debatten med största intresse.

Om Sanna Raymans nedlåtande syn på människor som vill bidra till debatten...

Sanna Rayman, ledarskribent på SvD, skriver idag ett inlägg med ursprung i Erik Laakos numera ökända avhopp från nätverktet Netroots. Med stolthet berättar Sanna Rayman att hon avböjer att delta i seminiarum om sociala medier och hon hotar till och med att stänga ner sitt twitter-konto. Sen skriver hon att det stora problemet med sociala medier är att kvaliteten på det skrivna sänks. Ja tänk, nu kan vem som helst ta del i den politiska debatten, kreti och pleti, kan stötta varandra och på så sätt vara med och sätta agendan. Att Rayman ser detta som en kvalitetssänkning säger mer om hennes och gammelmedias syn på människor förmåga att bidra till debatten än om kvaliteten på det som skrivs.

Rayman fortsätter sitt korståg mot bloggarna och skriver att politiker startar bloggar mot sin vilja för att de blivit tillsagda att göra så av partitoppen. Till viss del har Rayman här rätt, etablerade politiker bloggar motvilligt. För det första, de har redan sin maktposition och vill behålla denna och detta har de lyckats göra under tidigare val utan att blogga, varför ska de då göra det nu? För det andra har dom dåligt med tid. För det tredje skyller dom på att dom inte vet hur man gör.

Men samtidigt har Rayman fel. Jag har nu ett flertal gånger pratat om sociala medier för folkparister från hela landet och intresset att börja blogga är enormt stort. Framför allt bland de som inte står på valbar plats. Dessa kandidater ser bloggandet som en chans att få ut sitt budskap. De får inga pengar från partitoppen, de får inga stora affischer med sina bilder upptryckta och får inte sitta och debattera i TV under hela valrörelsen. Dessa poltiker ser en blogg som ett utmärkt tillfälle att kommunicera med sina potentiella väljare. Att Rayman inte ser detta säger mer om hennes elitistiska sätt att se på journalistik och politik än om den verklighet sociala medier innebär för massor av Sveriges fritidspolitiker.

Att fler och fler använder sig av sociala medier för att få ut sitt politiska budskap är en självklar följd av den revolution i kommunikation som skett de senaste tio åren.

Att Rayman, liksom så många andra traditionella opinonsbildare inte vill ta åt sig detta är inte alls konstigt, hon, hennes kollegor och gamla makthavare får inte ensamma lyfta upp de frågor de anser är intressanta. De ser ju sin egen betydelse tonas ner för varje dag som går. Är det inte bara en tidsfråga innan Johan Ingerö, Kent Persson eller någon annan bloggare har fler läsare än SvDs ledarblogg?

Raymans förhoppning är att bloggosfären lugnar ner sig efter valet och jag tror hon kan ha rätt. När slaget om makten är avgjort kommer inte lika många att blogga dagligen. Men att som journalist gå och önska tillbaka det som var är just rent önsketänkande, ju fler som inser att de kan använda bloggar och sociala medier som kommunikationsverktyg, ju mindre makt kommer gammelmedia att få. Denna utveckling kommer inte att minska fram till nästa valrörelse, om bara fyra år, tvärtom kommer bloggosfären då, i ännu större utsträckning än idag att sätta agendan. Detta oavsett om Rayman föraktfullt fnyser åt alla dessa människor som i dagens internetsamhälle kan gör sin röst hörd.

Mary, Mina moderata karameller, skriver ett långt lästvärt inslag om politiskt bloggande. Socialdemokraten Johan Westerholm skriver också om detta. Missa inte heller Kent Perssons inlägg.

Läs också: Högbergs tankar, Raymond Svensson, Peter Andersson, Tokmoderaten och Moderata perspektiv.

Om sociala medier, folkrörelser på nätet och annat...

Peter Soilander skriver ett intressant inlägg om bloggarnas betydelse i valrörelsen och varför han bloggar. Läs det gärna här.

Det nya jämfört med förra valrörelsen 2006 var att då fanns inte facebook och twitter så detta blir det första valet där sociala medier kommer att ha ett inflytande på valutgången. Det fanns inte heller lika många bloggar innan förra valet. Jag tror att det efter valdagen kommer att bli svårt att mäta direkt inflytande från nätaktivismen men att säga att sociala medier och bloggar inte kommer att spela någon roll i valrörelsen är att stoppa huvudet i sanden. Uppriktigt sagt, hur många ledarskribenter, journalister och politiker publicerar något utan att sen gå in och se vad artikeln fick för efterspel på knuff eller på politometern? Utan att se vad andra tycker om ditt inlägg har du inte någon aning om hur det har tagits emot. Jag tror inte Sanna Rayman när hon stod på ett lunchseminarium för några månader sedan och sa att hon inte längre går ut på knuff. Eller för att utrycka det enkelt, var finns opinionsbildare om dom inte finns där debatten finns?

De senaste dagarna har Erik Laakso rört om i bloggosfären genom att deklarera att han hoppar av nätverket Netroots, sossarnas uppsamlingsplats för alla socialdemokrater som vill blogga. Anledningen är att han känner att Netroots inte är det han trodde det skulle vara utan det mesta har handlat om att få upp socialdemokratiska bloggar högt upp på knuff och andra rankingsidor. Jag kan inte uttala mig om bara socialdemokratiska bloggar, men mitt intryck är att många som bloggar länkar bara för länkandet skull, och det skulle vara märkligt om inte medlemmarna i Netroots också gjort detta. Och detta är mänskligt med tanke på den dynamik som finns i bloggossfären, att hamna på knuff drar väldigt mycket trafik till ens blogg och fler läser dina inlägg.

Hur som helst, min spaning är, att inom en snar framtid kommer etablissemanget att säga att bloggosfären är oseriös, det handlar bara om att lyfta varandra och att länka för att komma högt på listor ovs... Oavsett om det kanske är fallet i Netroots och bland många andra bloggare så kan inte politikerna blunda inför det enorma skifte vi är mitt uppe i. Tiotusentals människor som tidigare inte kunnat delta i debatten kan nu vara med och göra sin röst hörd, oavsett status, utbildning och politiskt armbågande.

Denna folkrörelse går inte att stoppa, hur mycket man än skyller på länkväggar, nätmobbing eller ett för hårt otrevligt språk.

Missa inte Fredrik Antonssons hysteriskt roliga inlägg om sossarnas bussresa. Anna Lundberg skriver också om sociala medier.

Om Erik Laakso och varför centralstyrning på nätet är dömt att misslyckas...

För oss som bloggar och är politiskt aktiva är knuff och politometern sidor som vi tittar på varje dag. Vi vill se om våra blogginlägg ger något genomslag i bloggosfären. Ju fler personer som har funnit ditt inlägg intressant och länkat till just detta ju större chans har du att komma upp i någon rankinglista. Vi är ett gäng folkpartister som bloggar som länkar till varandra i de fall när det finns relevans. Per Ankersjö har också starat en grupp på facebook som heter Alliansbloggar. Detta fungerar bra och bygger helt och hållet på människors egen initiativförmåga. Man lär sig massor av att läsa andras blogginlägg och ofta blir man inspirerad att skriva om samma saker.

Socialdemokraterna har den senaste tiden dominerat i bloggosfären, och anledningen till detta är att S har startat ett nätverk, netroots, som dom tydligen försöker centralstyra. Dom har till och med anställt personer som bara jobbar med detta nätverk. I praktiken fungerar det så att Socialdemokrater som bloggar skriver ett kort inlägg, och lägger upp massor med länkar, allt för att knuffa upp varandras bloggar på olika rankingsidor.

Erik Laakso lämnar nu nätverket vilket är ett väldigt tydligt tecken på att centralstyrning är dömt att misslyckas. Det som driver människor som bloggar är möjligheten att påverka och inte bara att vara partiets åsiktsmaskiner. Jag anser att socialdemokraterna skjuter sig själva i foten för uppenbarligen kommer fler att genomskåda vad netroots är och det så kallade nätverket kommer att förlora mer och mer inflytande.

Hela dynamiken i bloggossfären bygger på frivillighet och just det att du kan skriva precis vad du vill. Detta är otrolig bra för demokratin, alla kan när som helst göra sin röst hörd. Detta borde våra folkvalda omfamna istället för att försöka centralstyra och motarbeta.

Missa inte Marys läsvärda inlägg. Mark Klamberg och Emma Andersson skriver också om detta här och här.