Svenska kyrkan, bröllop och homosexuella

Idag beslutar svenska kyrkan om homosexuella ska tillåtas gifta sig i kyrkan. Det lutar åt ett ja, men samtidigt ska präster som inte tycker att detta är lämpligt få fortsätta diskriminera. Vill man inte viga bögar, transor och flator så ska man slippa.

Varför inte göra det enkelt för sig? Låt kyrka och stad helt skiljas åt. Varför ska kyrkan vara myndighetsutövande överhuvudtaget? Bättre i så fall att alla gifter sig borgerligt. Då har alla samma rättigheter och ingen blir diskriminerad. Och kyrkan har då ändå en stor roll att spela, vill man ha en välsignelseceremoni i kyrkan är det väl en jättebra idé.

Att nu kyrkan säger ja idag kommer att leda en uppdelning i svenska kyrkan mellan å ena de mer toleranta som tycker det är ok att kristna homosexuella också får vara med i gemenskapen och å andra sidan de trångsynta som menar att det som står i bibeln inte får förvrängas. Jag tror inte kyrkan tjänar på detta på lång sikt.

Läs vad andra liberala bloggare tycker: Martin Andreasson och Per Petterson.

Denna jävla heteronorm...

Foto: Karin Thorsell, Tidningen NU


Igår var jag samtalsledare på ett seminarium i Pridehouse. De som satt i panelen var Amanda Brihed, Alexander Bard och Louise Persson.

Vi diskuterade hur kampen går vidare för de som inte lever i normen efter införandet av könsneutralt äktenskap. Normen i Sverige är mamma, pappa och barn. Pappan tjänar pengar, mamman tjänar mindre pengar och barnen blir i vissa fall sunda individer. Vi som inte passar in i normen är det ok att snacka skit om och osynliggöra, en klassisk härskarteknik. På så sätt behåller de som tjänar på normen, heterosexuella män, sin maktposition. Och vi som inte är heterosexuella män hjälper dem i sin strävan genom att spotta på varandra. Kvinnor rackar ner på kvinnor, bögar snackar skit om flator, bögar och flator snackar skit om transsexuella. Här måste vi som inte lever i normen förstå att vi bara spelar heteromännen i händerna. Vi måste förstå att om vi ska påverka vår framtid måste vi tillsammans arbeta mot samma mål. Detta är inte så svårt att förstå.

Det som däremot är oförståligt och bisarrt är de kommentarer som vi fyra fick när vi skrev ett Pridemanifest som i förrgår publicerades på Newsmill. Människor, mest strejta män, går i taket och skriver helt fantastiska saker. Gå in och läs, man tror man har hamnat på en Finlandskryssning med Sverigedemokraterna.

På vilket sätt hotar vi dem? Hur kan en strejt människa bli provocerad av att en människa som blir kär i en människa av samma kön vill ha samma möjligheter? Vi vill ju inte ta era rättigheter från er, vi vill ju bara ha samma rättigheter! Handlar det om att ni känner att fler vill vara med och sätta agendan och ni blir oroliga för att er värld ska rasa ihop? Förmodligen. Är ni patetiska? Ja faktiskt.

Och en uppmaning. Kan ni inte vara så pass strejta och maskulina att ni slutar skriva anonymt. Det är så otroligt tråkigt att inte veta vad det är för finnig rasist man chattar med.

Nu ska jag på ett seminarium med bland andra Anna Steele Karlström. Och sen ska jag har roligt hela kvällen med mina vänner i Pridepark.