Missa inte Mark Klamberg och Martina Lind i morgon kväll!

I morgon kväll ska jag på en paneldiskussion om politik och sociala medier med Mark Klamberg och Martina Lind. Mark är en av FPs största bloggare och han har inspirerat många av sina partivänner att bidra till debatten på Internet och på sociala medier. Martina är en otroligt begåvad tjej som ligger bakom bland annat sajten politometern och ta mig på orden nu, om det är någon i Sverige, förutom Brit Stakston, som har koll på hur Internet och sociala medier kommer att påverka den politiska utvecklingen i Sverige så är det hon. Peter Kjällkvist modererar och ska ha cred för att han är arrangör. Vill du följa med så anmäl dig här. Och tycker du att det är läskigt att gå själv så hör av dig till mig så går vi dit tillsammans.

Det kommer att bli otroligt intressant att höra vad dom två har att säga. Och det ska bli kul att träffa Fredrik Antonsson, aka Tokmoderaten IRL. Mary kan tyvärr inte komma. Men hoppas att några andra nätaktivister hittar dit.

Om Liberala bloggare, netroots och politik på Internet

Beträffande debatten om netroots publicerar Expressen idag en artikel jag har skrivit om mitt nätverk Liberala bloggare kontra det socialdemokratiska netroots. Här följer hela artikeln:

Folkpartiet har valt en helt annan väg och försöker inte som socialdemokraterna centralstyra medlemmars åsikter inom sociala medier.

Den senaste tiden har det skrivits mycket om politik och sociala medier. Enligt min uppfattning missbedömer eller medvetet missuppfattar politiker engagemanget hos människor som är aktiva inom sociala medier som bloggar, facebook och twitter. Dagens politiker vill inte förlora kontroll men interaktiviteten på Internet är just okontrollerbar, personer utan partitillhörighet sluter sig samman och driver samma fråga. Tydliga exempel på detta är FRA-och vargjaktsdebatten. Människor med helt olika politiska uppfattningar slöt sig samman på olika sociala medier för att göra gemensam sak och alla försöka att kontrollera kommer att falla platt.

En medborgare som är aktiv på nätet och ställer en fråga till en politiker som inte svarar kommer att vända sig till någon annan som gör det, eller någon annan grupp av människor på nätet som är engagerad i samma fråga. Många av dagens traditionella politiker ignorerar dessa politiskt aktiva människor som finns på sociala medier och detta leder till att politiker för varje dag som går förlorar inflytande.

Socialdemokraterna har sitt numera ökända bloggnätverk netroots, som enligt Erik Laakso (Expressen 10/5) är en megafon och hejarklack till Mona Sahlin. Enbart förtrodda, utvalda bloggare får ta del av information som sedan ska spridas. Detta nätverk av bloggare fungerar som partiets förlängda arm. För drygt ett halvår sedan startade jag ett nätverk som heter Liberala bloggare. Anledningarna var flera, för det första behöver politiker lära sig blogga, många ser tekniken som ett hinder istället för en möjlighet. För det andra ger det större genomslag och mer inflytande om personer som skriver om samma frågor länkar till varandra. För det tredje fungerar nätverket som en social mötesplats på nätet där man lär känna folk som är politiskt aktiva över hela landet. Idag är vi 95 personer som är med i Liberala bloggare och det skrivs ett 15-tal blogginlägg av nätverkets medlemmar dagligen.

Vad är då skillnaden mellan Liberala bloggare och sossarnas netroots? Jo, Liberala bloggare är inte centralstyrt. Gruppens medlemmar får ibland information från partiledningen skickade till sig men denna information går till alla som är med. De som vill skriver sedan om detta men det finns inte något försök till styrning. Inflytelserika folkpartistiska tjänstemän har förstått att människor som är aktiva på nätet och därför har Liberala bloggare blivit en stor framgång. Alla som är med i nätverket är delaktiga i debatten på sina egna villkor och det är inte ett fåtal särskilt utvalda som får ta del av exklusiv information. Socialdemokraternas inställning till sociala medier visar på en odemokratisk medborgarsyn.

I veckan släpptes boken “Politik 2.0” av Brit Stakston som är en manual för personer som vill lära sig använda sociala medier och Internet för att driva politik och kommunicera med medborgarna. Boken är ett barn av sin tid och att den har skrivits är ett tydligt tecken på att många ledande politiker inte har något intresse av att möta det enorma engagemang som finns bland människor på nätet. Etablissemanget vill inte förlora kontroll och därför väljer man att inte se den politiska potential som finns bland aktiva människor på sociala medier. Detta är djupt tragiskt. Demokrati handlar i grunden om medborgardialog, medborgare och politiker diskuterar samhällsfrågor och detta driver utvecklingen framåt. I och med sociala medier och bloggar kan tusen och åter tusentals människor göra sina röster hörda. Detta borde ses som en fantastiskt möjlighet och en revitalisering av demokratin men istället möts människor som är politiskt aktiva på nätet i väldigt hög grad av kalla handen av de redan etablerade politikerna.

Vad är ni politiker så rädda för? Att prata med medborgarna? Att någon i befolkningen för fram sin åsikt? Att någon på nätet skulle kunna mer än er i någon fråga och att ni måste korrigera er? Oavsett vad era rädslor är måste ni förstå att en stor politisk aktivitet finns på nätet och växer för varje dag. Varför inte fånga upp detta engagemang och börja föra en aktiv dialog med medborgarna?

Fler och fler människor upptäcker fördelarna med sociala medier och vill göra sin röst hörd. Att många politiker inte vill se detta som en enorm möjlighet till breddning av det politiska samtalet och en förnyelse av demokratin är att val dom har gjort, men att stoppa huvudet i sanden och låtsa som om allt fortsätter som vanligt är inte bara kontraproduktivt, det ger ett enfaldigt intryck och spär på politikerföraktet.

Erik Laakso tycker jag drar fel slutsatser av hans artikel i Expressen och jag tycker att han är otydlig. Mer om detta i morgon. Rasmus Jonlund skriver att politiskt bloggande passar oss liberaler utmärkt. Fredik Sneibjerg skriver om varför bloggande är så bra för oss fritidspolitiker. Per Pettersson kritiserar både mitt och Erik Laaksos inlägg.

Linnéa Darell och Rosie Rothstein skriver också om Liberala bloggare.

Erik Laakso mot sosse-eliten...

Det är med spänning jag läser de kommenterar i bloggosfären som har följt Erik Laaksos artikel i Expressen igår. Erik, som bullrande lämnade nätverket Netroots, menar att han inte vill bli styrd och de etablerade sossebloggarna är förbannande och känner sig orättvist utpekade. De är minsann inte styrda, de drivs av ett patos som dom tror ska hjälpa de grönröda att vinna valet. På ganska kort tid har sossarna lyckats bilda en intern bloggadel som enligt mig just nu består av HBT-sossen, Peter Andersson, Westerholm, Högberg och Ulvenlöv med flera. Alla dessa högdjur hoppar på Laakso och han försvarar sig med bravur. Vi i andra lägret, Kent Persson, Mary X Jenssen, Ankersjö och Tokmoderaten och jag själv, tittar fascinerat på.

Frågan är, vem ska vinna detta rosornas nätkrig? Kommer Netroots-gänget att få tyst på Laakso? Tillåt mig tvivla. Jag tror Laakso, i motsats till de andra redan nämnda, kränkta socialdemokratiska bloggarna, ser betydligt längre än fram till den 19e september. För honom handlar det om Sveriges framtid och jag är övertygad om att han ser aktivismen på nätet som en demokratifråga. Han kommer inte att stilla sig i leden och låta sig trampas på. Jag har stort förtroende för Laakso och han behövs onekligen i denna debatt.

Erik har allt mitt stöd. Är det något som de etablerade partierna har misslyckats till väldigt stor del med så är det att fånga upp det engagemang som finns på nätet. Man vill uppenbarligen inte vitalisera det politiska samtalet, men man vill att de mest inflytelserika bloggarna fungerar som megafoner för den egna politiken. Detta är inget konstigt, det är så politiken har fungerat genom alla år, fast mediet har skiftat. Det nya med bloggosfären och övriga sociala medier är att dessa inte går att kontrollera, när en person inte får gehör hos ett etablerat politiskt parti kommer personen i fråga att vända sig till någon annan som lyssnar och som vill föra en dialog. Politikernas motstånd är naturligt men självbedrägligt. Snart kommer detta nya politiska landskap att självregleras och nya politiker med en helt annan maktbas än den traditionella att växa fram. Jag skulle bli ytterst förvånad om inte Erik Laakso kommer att bli en väldigt inflytelserik politiker i framtiden. Fram till dess följer jag debatten med största intresse.

Missa inte boken Politik 2.0!

Igår var jag på releasefest av boken Politik 2.0 som Brit Stakston med flera har skrivit. Jag och 15 andra politiker har skrivit vars ett avsnitt och vi berättar hur vi använder oss av sociala medier och hur vi kommer att använda oss av dessa i valrörelsen. Boken är ett måste för alla med politiska ambitioner, i framtiden måste man förstå hur nätet fungerar för att få något inflytande.

Det kom 200 personer på festen som var i Gamla stan. Min goda väninna Annika Beijbom är redaktör och jag hjälpte henne under dagen med de sista förberedelserna. Vi hade som vanligt otroligt kul, jag skrattar hela tiden när jag umgås med Annika. Så tack Annika för att du förgyllde ännu en dag i mitt liv. Jag ser otroligt mycket fram emot att vi ska umgås och bo ihop under hela Almedalsveckan.

Alla bloggare var där, jag pratade med Peter Andersson, Emma Andersson, Mary X Jensen, Erik Laakso, Gun Svensson, Maria Ferm, Anders Wallner och Amanda Brihed och massa andra människor som jag har kontakt med på nätet men inte träffar så ofta fysiskt. Det är fantastiskt vilka möjligheter för nätverkande som Internet ger. Och det slog mig igår vilken otrolig blandning människor vi är som nätverkar. Ålder, bakgrund, yrke och social status är helt ointressant. Alla är jämlikar och vi har alla samma möjligheter att påverka och hjälpas åt att väcka opinion för de frågor vi brinner för.

Annikas pappa intervjuade Brit Stakston och socialminister Göran Hägglund. Brit var som vanligt lysande och Göran Hägglund är faktiskt riktigt rolig och bjöd på sig själv. Trist att en så trevlig och karismatisk person ska vara kristdemokrat. Hur som helst så twittrar Göran Hägglund personligen och det märks på honom att han tycker det är kul. Det hade varit roligt om andra partiledare och ministrar hade inspirerats av honom.

I mitt avsnitt i boken skriver jag att de politiker som inte bryr sig om sociala medier kommer att förlora inflytande och jag är övertygad om att det är så. Det engagemang som finns på nätet kan man inte blunda för. Det häftigaste är att det är helt okontrollerbart, det uppstår helt oväntade allianser och vänskaper mellan inflytelserika människor hela tiden och som politiker måste man förhålla sig till denna nya värld. Vad som förvånar mig mest är att så många politiker än idag ser nätet som ett hot och inte som en ocean av möjligheter.

Tack Annika, Brit, Carl och alla andra som gjort denna bok möjlig, det har varit en ära att få vara med på ett hörn. Och vad roligt vi har det tillsammans.

Brit skriver också om boken här.

Om Lady Gaga, sociala medier och framtiden...

Det finns ett fåtal artister som jag blir otroligt inspirerad av. Jag tänker då på Michel Jackson, Madonna och inte minst vår senaste megastjärna Lady Gaga. Michael Jackson fick varenda amerikansk unge att kolla på MTV på 80-talet och var fram till sin död en av världens största artister. Madonna har lyckats vara kvar i rampljuset i snart 30 år och det finns inget som tyder på att människor kommer att sluta lyssna på hennes musik.



Jag har tinnitus och lyssnar inte mycket på musik men jag kan inte låta bli att lyssna på Lady Gaga. Hennes musik är otroligt medryckande, självklart kallar alla förståsigpåare den för ytlig och banal, men fakta talar sitt tydliga språk. En miljard människor har klickat på någon av det som ligger uppe med Lady Gaga på youtube. En miljard. Det helgalet, eller hur. Varför har hon då lyckats? Är det bara för att hon klär sig i tokiga kläder? Eller är det så att musiken är medryckande? Att hon är en fantastisk skicklig sångerska? Handlar det om att hon har förstått att det inte går att begränsa eller stoppa ett fenomen som har börjat spridas på nätet? Jag tror det är en kombination av dessa. Men mest intressant är att hon uppmanar människor att sprida hennes musik, hon vill att hennes fans ska filma på hennes konserter och lägga ut det på youtube. Hur många artister gör det?



Jag är aktiv på nätet för jag gillar det som är helt oväntat och det som inte går att kontrollera. Jag är folkpartist och vill att Alliansen ska vinna valet, men det är inte bara när jag träffar mina partikamrater som jag pratar politik. Mest politik pratar jag på nätet och framför allt då med de som inte tycker som jag. Jag har kontakt med människor som jag aldrig skulle träffat IRL. Visst är det fantastiskt.

Det är två saker jag framför allt gillar med nätet. För det första är det snabbheten. En fråga kan vara glödhet för att snabbt kylas av, ta tex fildelningsfrågan. Vem talar om fildelning idag efter Spotify? Finns Piratpartiet? För det andra är det det stora inflytandet. Gamla makthavare som politiker journalister är inte ensamma om att sätta agendan, tvärt om måste de dagligen läsa vad alla som är politiskt aktiva på nätet tycker. Många har anpassat sig till denna nya situation, där tusentals röster helt plötsligt är med och ska göra sina röster hörda, men skrämmande många anser att sociala medier är något som man som politiker inte behöver vara engagerad i. Men egentligen är inte detta något problem, internet är självreglerande. De som förstår dynamiken och utnyttjar denna kommer att bli de med mest inflytande i framtiden.

Boken Politik 2.0, ett måste för alla politiker som är aktiva i sociala medier

På torsdag släpps boken Politik 2.0 som jag och 15 andra politiker medverkar i. Från FP är det Annika Beijbom och jag som är med. Andra politker som är med är Peter Andersson (S), Anders Wallner och Mary X Jenssen (M) och Författare är bland andra Brit Stakston, Erik Laakso och Emma Andersson. Det ska bli otroligt roligt att läsa den. Läs mer om boken här.

Om Sanna Raymans nedlåtande syn på människor som vill bidra till debatten...

Sanna Rayman, ledarskribent på SvD, skriver idag ett inlägg med ursprung i Erik Laakos numera ökända avhopp från nätverktet Netroots. Med stolthet berättar Sanna Rayman att hon avböjer att delta i seminiarum om sociala medier och hon hotar till och med att stänga ner sitt twitter-konto. Sen skriver hon att det stora problemet med sociala medier är att kvaliteten på det skrivna sänks. Ja tänk, nu kan vem som helst ta del i den politiska debatten, kreti och pleti, kan stötta varandra och på så sätt vara med och sätta agendan. Att Rayman ser detta som en kvalitetssänkning säger mer om hennes och gammelmedias syn på människor förmåga att bidra till debatten än om kvaliteten på det som skrivs.

Rayman fortsätter sitt korståg mot bloggarna och skriver att politiker startar bloggar mot sin vilja för att de blivit tillsagda att göra så av partitoppen. Till viss del har Rayman här rätt, etablerade politiker bloggar motvilligt. För det första, de har redan sin maktposition och vill behålla denna och detta har de lyckats göra under tidigare val utan att blogga, varför ska de då göra det nu? För det andra har dom dåligt med tid. För det tredje skyller dom på att dom inte vet hur man gör.

Men samtidigt har Rayman fel. Jag har nu ett flertal gånger pratat om sociala medier för folkparister från hela landet och intresset att börja blogga är enormt stort. Framför allt bland de som inte står på valbar plats. Dessa kandidater ser bloggandet som en chans att få ut sitt budskap. De får inga pengar från partitoppen, de får inga stora affischer med sina bilder upptryckta och får inte sitta och debattera i TV under hela valrörelsen. Dessa poltiker ser en blogg som ett utmärkt tillfälle att kommunicera med sina potentiella väljare. Att Rayman inte ser detta säger mer om hennes elitistiska sätt att se på journalistik och politik än om den verklighet sociala medier innebär för massor av Sveriges fritidspolitiker.

Att fler och fler använder sig av sociala medier för att få ut sitt politiska budskap är en självklar följd av den revolution i kommunikation som skett de senaste tio åren.

Att Rayman, liksom så många andra traditionella opinonsbildare inte vill ta åt sig detta är inte alls konstigt, hon, hennes kollegor och gamla makthavare får inte ensamma lyfta upp de frågor de anser är intressanta. De ser ju sin egen betydelse tonas ner för varje dag som går. Är det inte bara en tidsfråga innan Johan Ingerö, Kent Persson eller någon annan bloggare har fler läsare än SvDs ledarblogg?

Raymans förhoppning är att bloggosfären lugnar ner sig efter valet och jag tror hon kan ha rätt. När slaget om makten är avgjort kommer inte lika många att blogga dagligen. Men att som journalist gå och önska tillbaka det som var är just rent önsketänkande, ju fler som inser att de kan använda bloggar och sociala medier som kommunikationsverktyg, ju mindre makt kommer gammelmedia att få. Denna utveckling kommer inte att minska fram till nästa valrörelse, om bara fyra år, tvärtom kommer bloggosfären då, i ännu större utsträckning än idag att sätta agendan. Detta oavsett om Rayman föraktfullt fnyser åt alla dessa människor som i dagens internetsamhälle kan gör sin röst hörd.

Mary, Mina moderata karameller, skriver ett långt lästvärt inslag om politiskt bloggande. Socialdemokraten Johan Westerholm skriver också om detta. Missa inte heller Kent Perssons inlägg.

Läs också: Högbergs tankar, Raymond Svensson, Peter Andersson, Tokmoderaten och Moderata perspektiv.

Politiskt kampanjande och sociala medier

Idag ska jag prata om politisk kampanj och sociala medier tillsammans med Anna Lundberg. Det är 60 folkpartikvinnor som ska lyssna. Det blir roligt.

Om Erik Laakso och varför centralstyrning på nätet är dömt att misslyckas...

För oss som bloggar och är politiskt aktiva är knuff och politometern sidor som vi tittar på varje dag. Vi vill se om våra blogginlägg ger något genomslag i bloggosfären. Ju fler personer som har funnit ditt inlägg intressant och länkat till just detta ju större chans har du att komma upp i någon rankinglista. Vi är ett gäng folkpartister som bloggar som länkar till varandra i de fall när det finns relevans. Per Ankersjö har också starat en grupp på facebook som heter Alliansbloggar. Detta fungerar bra och bygger helt och hållet på människors egen initiativförmåga. Man lär sig massor av att läsa andras blogginlägg och ofta blir man inspirerad att skriva om samma saker.

Socialdemokraterna har den senaste tiden dominerat i bloggosfären, och anledningen till detta är att S har startat ett nätverk, netroots, som dom tydligen försöker centralstyra. Dom har till och med anställt personer som bara jobbar med detta nätverk. I praktiken fungerar det så att Socialdemokrater som bloggar skriver ett kort inlägg, och lägger upp massor med länkar, allt för att knuffa upp varandras bloggar på olika rankingsidor.

Erik Laakso lämnar nu nätverket vilket är ett väldigt tydligt tecken på att centralstyrning är dömt att misslyckas. Det som driver människor som bloggar är möjligheten att påverka och inte bara att vara partiets åsiktsmaskiner. Jag anser att socialdemokraterna skjuter sig själva i foten för uppenbarligen kommer fler att genomskåda vad netroots är och det så kallade nätverket kommer att förlora mer och mer inflytande.

Hela dynamiken i bloggossfären bygger på frivillighet och just det att du kan skriva precis vad du vill. Detta är otrolig bra för demokratin, alla kan när som helst göra sin röst hörd. Detta borde våra folkvalda omfamna istället för att försöka centralstyra och motarbeta.

Missa inte Marys läsvärda inlägg. Mark Klamberg och Emma Andersson skriver också om detta här och här.

Dagens aprilskämt och Internet

DN försöker idag lura oss. Man påstår att FN i framtiden ska ge varje land en surfkvot vilket skulle innebära att människor möjlighet att surfa på nätet skulle begränas å det grövsta.

Det som, trots skämtet, är lite obehagligt, är att många skulle säkert tycka att det var bra. Efter Bjästahysterin använder många nätet som syndabock. De menar att med mindre surfande skulle skulle färre barn bli mobbade på Internet. Varför förstår inte många människor att det handlar om att prata med unga människor och förstå hur dom använder nätet. På samma sätt som att man som vuxen bör säga åt barn och unga att dom inte ska slåss på skolgården måste vuxna berätta för unga att man inte är elak mot andra på nätet. Det stora problemet. som jag ser det, är i grunden att många idag inte alls förstår att nätet är en självklar del av ungas liv och kommer att förbli så.

Varför är många i de äldre generationerna så rädda för att använda sociala medier? Vad är det som gör att folk tycker att allt nytt är obehagligt? Varför inte prova sig fram och upptäcka att nätet ger fantastiska möjligheter?

Folkpartiet har uppdaterat sin hemsida!

Gå in och kolla och lyssna på vad partisekreterare Erik Ullenhag har att säga. Jag tycker det är glädjande att FP tar alla de som är aktiva på sociala medier på allvar.

Runo Johansson gillar den nya sidan. Mark Klamberg, FPs störste bloggare skriver också om den nya hemsidan samtidigt som han tipsar om en ny sida på nätet som heter Sverigedemokraterna.de där alla som är aktiva på sociala medier uppmanas att ta debatten med SD. Naturligtvis måste vi ta debatten med Sverigedemokraterna. De bygger sin politik på rädsla och demagogi, de svartmålar muslimer som grupp och allt annat som de inte definierar som svenskt. Ett samhälle där SD får inflytande blir kallt, omänskligt och kommer att bidra till att människor blir mer rädda. Vi måste bemöta dom i sakfrågorna och inte göra det dom gör, demonisera genom att kalla dom för rasister. Då får dom bara mer vatten på sin kvarn, de är de enda som vågar säga sanningen, de blir inte lyssnade på och så vidare...

Sociala medier

I helgen var Isabel Smedberg-Palmqvist, Anna Lundberg och jag på en folkpartikonferens där vi höll i utbildningen av våra kandidater i sociala medier. Det gick riktigt bra. Vad som slår mig är att det här med sociala medier och politik är absolut inte en generationsgrej. Nyfikenheten bland våra äldre kandidater är minst lika stor som bland de yngre.

Vi visade denna film för att väcka deltagarnas intresse:



Det handlar om ett helt nytt sätt att förhålla sig till kommunikationen med väljarna och jag är övertygad om att framtidens politiker måste förstå detta för att överhuvudtaget ha något inflytande. Vi som har politiska ambitioner måste finnas på de arenor där väljarna finns. På samma sätt som vi måste stå i valstugor, vara med på festivaler och knacka dörr i valrörelsen så måste vi finns på facebook, twitter och i bloggossfären. De som söker kontakt med en politiker via nätet och inte får något svar kommer att söka sig till en politiker som lyssnar och kommunicerar med dom. Så vi som är politiker har inte något val, vi måste anamma det nya för att få förtroendet från väljarna. Och i grunden är detta en revitalisering av demokratin, en mycket positiv utveckling.

Om politikers ovilja mot sociala medier...

Brit Stakston skriver idag en väldigt läsvärd del 4 i hennes bloggserie om sociala medier och hur dagens politiker bör förhålla sig till dessa. Här har ni även länkar till dom tre första inläggen.

Här följer mina tankar.

För det första.

Sociala medier är inte något man som politiker kan ignorera, samtalen förs till stor del redan på facebook, i bloggar och på twitter. Som politiker måste man finnas där samtalen förs. På samma sätt som vi i vår lokalförening i Folkpartiet Hägersten-Årsta inte kan ignorera att vara närvarande på Mälarhöjdens dag kan en seriös politiker idag undvika att vara aktiv i samtalet på nätet. För det är där debatten förs, se bara de kommentarer som följer en debattartikel i Aftonbladet eller Expressen. Eller de kommentarer som följer alla de politiska bloggar som finns. Att strunta i att möta de som kommenterar kommer att göra att dessa personer istället vänder sig till politiker som lyssnar OCH pratar med dom.

För det andra.

Jag är själv aktiv lokalpolitiskt här i Stockholm men också aktiv på nätet, via min blogg, facebook och twitter. Min uppfattning är att det finns en rädsla för att sociala medier gör att man får människor för nära inpå sig, det blir jobbigt att så många ska tycka och tänka till om de politiska beslut man tagit och det man kommer att ta i framtiden. Jag förstår inte hur detta kan vara ett problem? Att en eventuell sympasitör eller meningsmotståndare vill fråga mig något eller säga att jag har fel är fantastiskt. Tänk så många människor jag kan möta på nätet som har läst mitt blogginlägg som jag aldrig skulle möta IRL.
En helt ny tid är här, alla kan vara aktiva på nätet och det är just samtalet, dialogen som är det intressanta och framför allt, det fördjupar demokratin. En politiker som inte vill föra en dialog med sina väljare på nätet kommer att uppfattas som en politiker som inte bryr sig. På samma sätt som en politiker som inte syns i en traditionell valrörelse inte kommer att få många röster kommer en politiker som inte har anammat det nya sätter att kommunicera på internet inte dra några röster i framtiden.

För det tredje.

Många politiker idag sitter fast i det gamla, men är van att allting rullar på i vanlig god ordning. Denna ordning fungerar, tjänstemän hjälper till med det praktiska, man har blivit vän med flera journalister och man skriver artiklar som man vill få publicerade på DN debatt eller att media ska uppmärksamma utspelet vilket leder till ett inslag på Rapport eller Aktuellt. I denna tradition är det svårt att ta tid till att vara aktiv på sociala medier och många av de traditionella politikerna hävdar att de helt enkelt inte har tid. Många säger att det är tramsigt att skriva facebookuppdateringar och twitter verkar bara märkligt. Det är inte svårt att förstå varför politiker är skeptiska till sociala medier. Men de tjänstemän som jobbar för politikerna skulle kunna sköta kommunikationen med de som vill möta politikerna på nätet, våra topppolitiker har redan massor med anställda runt omkring sig. Men i så fall måste man vara ärlig med detta, med vem det är som skriver, annars kommer människor att känna sig lurade. Jag är övertygad om att en person som kommenterar ett politiskt utspel på nätet och får svar från den tjänsteman som jobbar närmst ansvarig politiker skulle bli nöjd med detta svar. Åtminstone tillsvidare, tills vi har politiker som förstår vikten av det nya sätt att kommunicera och själva tar samtalen med medborgarna.

Till slut, som jag skrivit flera gånger tidigare på min blogg, tror jag att förändringen från det gamla traditionella stängda till det nya digitala öppna, kommer att gå mycket snabbare än vad våra förtroendevalda räknar med. Faktum är att vi är mitt uppe i denna gigantiska revolution just nu.

Brit Stakston om facebook

Brit Stakston uttalar sig idag i SvD om hur facebook i framtiden kommer att användas som en kanal för personvalskampanjer och annat kampanjande.

Min uppfattning är att ju fler som använder internet för att nätverka ju större krav kommer att ställas på etablissemanget att lyssna på dessa personer. Idag igoneras det mesta av all nätverksamhet av de som sitter på makten. Till slut kommer inte etablissemanget att kunna stå emot och de som inte har anpassat sig till det nya kommer att bytas ut. Denna förändring tror jag kommer snabbare än vad etablissemanget förstår.

Mer om sociala medier och det politiska landskapet...

Igår skrev jag och flera andra bloggare inlägg med ursprung i den artikel som SvD publicerat beträffande sociala medier. Det visade sig vid en granskning att av våra folkvalda är det bara ett fåtal som använder sig av sociala medier på annat sätt än som en megafon för det egna budskapet.

Idag följer SvD upp med ännu en artikel som visar att de som har mest inflytande på nätet är inte våra toppolitiker utan istället de som engagerar sig på en lägre nivå eller de som inte är aktiva inom något politiskt parti. Jag tror att anledningen till att det förhåller sig så är flera.

För det första. Toppolitikerna har inte tid. De har fullspäckade scheman och hinner inte blogga, och framför allt om dom bloggar hinner dom inte svara på läsarnas kommentarer och dialogen uteblir. En smart minister hade anställt en person som kommunicerade med väljarna enbart på nätet men det lär nog tyvärr dröja innan detta blir en självklarhet. Och de som sitter på mest makt har redan sin plattform. De vill behålla makten, helst utan att kommunicera med väljarna och historien visar att de inte behöver möta väljarna för att ha kvar sin position vilket leder till att det är väldigt osannolikt att de skulle ändra sitt beteende. Detta kommer att bli ödedigert i framtiden och de politiker som har makten idag kommer successivt bytas ut mot de som förstår hur de nya medierna fungerar och att de är en förutsättning för att driva politiska frågor i framtiden.

För det andra. Gräsrötterna har mer tid. De har tid att kommunicera med andra på nätet. De har ofta inte heller samma typ av plattform att klamra sig fast vid och ett öppet samtal med andra på nätet blir intressant. De ser nämligen möjligheten att skapa sig en plattform just genom att göra det som partitopparna inte gör.

För det tredje. Mängder av människor som är aktiva på nätet vill inte vara med i ett politiskt parti. De inser att det ska kokas otroligt mycket kaffe, man måste sitta av mängder med långa mötet för att eventuellt till slut bli belönad och få ett uppdrag. Många idag är inte intresserade av detta, de inser att de kan påverka utan att gå den traditionella vägen. Man behöver inte vara journalist, ledarskribent eller folkvald för att förändra något. Det räcker med att vara uthållig i sitt bloggande, skriva något som andra vill läsa och kommunicera med andra. Då är man plötsligt en spelare i det nya spel som etablissemanget väljer att inte delta i.

En person som har lyckats mycket bra med detta och som andra förtroendevalda kan låta sig inspireras av är Kent Persson som jag även skrev om igår. Han tar sig tid att svara på sina läsares kommentarer och under 2009 hade han fått 8000 kommentarer. Peter Andersson är också en bloggare som tar sig tid att kommunicera med sina läsare. Eftersom jag är folkpartist vill jag även endorsa Mark Klamberg vars blogg har blivit väldigt inflytelserik just på grund samma anledning.

Det är onekligen en spännande tid för politiskt engagemang vi lever i och som sagt, det blir intressant att se vilka partier som är framtidens vinnare.

Läs vad andra bloggare tycker: Annika Beijbom och Sagor från livbåten.

Våra riksdagsledamöter och sociala medier...

SvD skriver idag om hur våra riksdagsledamöter använder sociala medier. De tittar bland annat på twitter och konstaterar att de flesta politiker inte vet hur de ska använda mediet och de som använder twitter skriver om vad de äter till frukost och vilka artiklar de har skrivit i diverse papperstidningar.

Vi i nätverket Liberati har under drygt ett och ett halvt års tid försökt förklara för våra förtroendevalda att sociala medier inte ska ses som en megafon utan som en möjlighet till dialog. Tyvärr är våra förtroendevalda väldigt rädda för det som är nytt och därför trampar majoriteten av dem vidare i gamla spår. Några få har förstått vad det handlar om bland andra Folkpartiets Per Altenberg, Centerpartiets Frederick Federley och Moderaternas Kent Persson.

Att inte vilja ta åt sig dynamiken i de sociala medierna innebär två stora misstag.

För det första, folk vill ha dialog. De är trötta på att politiker gömmer sig i plenum och på sina kammare där dom är onåbara. Nu finns det ett interaktivt medium, internet, där alla kan göra sin röst hörd, en fantastiskt möjlighet till tvåvägskommunikation, men då väljer politikerna att inte kommunicera. Ödesdigert i längden och ökar bara på politikerföraktet. Politikerna visar väldigt tydligt att de inte vill prata med väljarna.

För det andra, de unga kommande väljarna lever sina liv på nätet. Min lillebror träffar inte en annan person utan att först ha pratat med personen i fråga på nätet. Han lever sitt liv på sociala forum. Denna grupp tittar inte på nyheter och läser inte dagstidningar och vid nästa val kommer 500000 förstagångsväljare att rösta. Hur tror dagens politiker att de ska nå de unga väljarna? Det är fler och fler människor i alla åldar som använder internet och de politiker som vill behålla någon form av maktbas måste förstå att det är interaktiviteten på nätet som är det som lockar. Inte att läsa om hur politikerns barn eller katt mår.

Min spaning är att detta kommer inte att ändras inför nästa val. Partierna kommer att betala dyra pengar till PR-byråer som gör snitsiga hemsidor med bilder och filmer men dialogen kommer att utebli. Många politiker förstår att dialogen är det centrala men de varken hinner eller vågar kommunicera med väljarna. Men förändringen kommer att gå snabbare än vad etablissemanget tror och då har det parti som har flest aktiva medlemmar på nätet ett stort försprång. Det blir spännande att se vilka partier som kommer att bli framtidens vinnare.

Läs även vad Brit Stakston, tillika Liberatist skriver, hon är en av dem i Sverige som har mest kunskap om sociala medier. Läs och lär.

Andra bloggare: Techrisk, Johan Westerholm, Peter Andersson, Smurfgodis och Tokmoderaten.

Bibliotek och sociala medier...

Kloka Madeleine Sjöstedt är som kulturborgarråd ansvarig för våra bibliotek i staden. Flera nya är på gång och gamla rustas upp. Jag tror detta är jätteviktigt. Inte bara för att våra bibliotek är en förutsättning för att kultur ska spridas men även som mötesplats. Jag skulle vilja se att bibliotekarierna blev utbildare och ögonöppnare. De skulle till exempel kunna visa människor hur de nya sociala medier som finns fungerar.

Vi är mitt uppe i en gigantisk kommunikationsrevolution och många är överhuvudtaget inte medvetna om detta. Framför allt mina föräldrars generation, som är födda på 40-talet. Många av dem ser Internet som ett forum där man hämtar fakta, gör sina bankärenden och skickar e-post. Interaktiviteten har gått som helt förbi. Mycket handlar om att de är rädda för det som är nytt. De menar ofta också att det är en tidstjuv. Jag anser detta är ett feltänk, hade våra pensionärer gett sig in på nätet och interagerat med varandra och andra hade dom tyckt det var jätteroligt. Dom måste bara våga prova.