Om Liberala bloggare, netroots och politik på Internet

Beträffande debatten om netroots publicerar Expressen idag en artikel jag har skrivit om mitt nätverk Liberala bloggare kontra det socialdemokratiska netroots. Här följer hela artikeln:

Folkpartiet har valt en helt annan väg och försöker inte som socialdemokraterna centralstyra medlemmars åsikter inom sociala medier.

Den senaste tiden har det skrivits mycket om politik och sociala medier. Enligt min uppfattning missbedömer eller medvetet missuppfattar politiker engagemanget hos människor som är aktiva inom sociala medier som bloggar, facebook och twitter. Dagens politiker vill inte förlora kontroll men interaktiviteten på Internet är just okontrollerbar, personer utan partitillhörighet sluter sig samman och driver samma fråga. Tydliga exempel på detta är FRA-och vargjaktsdebatten. Människor med helt olika politiska uppfattningar slöt sig samman på olika sociala medier för att göra gemensam sak och alla försöka att kontrollera kommer att falla platt.

En medborgare som är aktiv på nätet och ställer en fråga till en politiker som inte svarar kommer att vända sig till någon annan som gör det, eller någon annan grupp av människor på nätet som är engagerad i samma fråga. Många av dagens traditionella politiker ignorerar dessa politiskt aktiva människor som finns på sociala medier och detta leder till att politiker för varje dag som går förlorar inflytande.

Socialdemokraterna har sitt numera ökända bloggnätverk netroots, som enligt Erik Laakso (Expressen 10/5) är en megafon och hejarklack till Mona Sahlin. Enbart förtrodda, utvalda bloggare får ta del av information som sedan ska spridas. Detta nätverk av bloggare fungerar som partiets förlängda arm. För drygt ett halvår sedan startade jag ett nätverk som heter Liberala bloggare. Anledningarna var flera, för det första behöver politiker lära sig blogga, många ser tekniken som ett hinder istället för en möjlighet. För det andra ger det större genomslag och mer inflytande om personer som skriver om samma frågor länkar till varandra. För det tredje fungerar nätverket som en social mötesplats på nätet där man lär känna folk som är politiskt aktiva över hela landet. Idag är vi 95 personer som är med i Liberala bloggare och det skrivs ett 15-tal blogginlägg av nätverkets medlemmar dagligen.

Vad är då skillnaden mellan Liberala bloggare och sossarnas netroots? Jo, Liberala bloggare är inte centralstyrt. Gruppens medlemmar får ibland information från partiledningen skickade till sig men denna information går till alla som är med. De som vill skriver sedan om detta men det finns inte något försök till styrning. Inflytelserika folkpartistiska tjänstemän har förstått att människor som är aktiva på nätet och därför har Liberala bloggare blivit en stor framgång. Alla som är med i nätverket är delaktiga i debatten på sina egna villkor och det är inte ett fåtal särskilt utvalda som får ta del av exklusiv information. Socialdemokraternas inställning till sociala medier visar på en odemokratisk medborgarsyn.

I veckan släpptes boken “Politik 2.0” av Brit Stakston som är en manual för personer som vill lära sig använda sociala medier och Internet för att driva politik och kommunicera med medborgarna. Boken är ett barn av sin tid och att den har skrivits är ett tydligt tecken på att många ledande politiker inte har något intresse av att möta det enorma engagemang som finns bland människor på nätet. Etablissemanget vill inte förlora kontroll och därför väljer man att inte se den politiska potential som finns bland aktiva människor på sociala medier. Detta är djupt tragiskt. Demokrati handlar i grunden om medborgardialog, medborgare och politiker diskuterar samhällsfrågor och detta driver utvecklingen framåt. I och med sociala medier och bloggar kan tusen och åter tusentals människor göra sina röster hörda. Detta borde ses som en fantastiskt möjlighet och en revitalisering av demokratin men istället möts människor som är politiskt aktiva på nätet i väldigt hög grad av kalla handen av de redan etablerade politikerna.

Vad är ni politiker så rädda för? Att prata med medborgarna? Att någon i befolkningen för fram sin åsikt? Att någon på nätet skulle kunna mer än er i någon fråga och att ni måste korrigera er? Oavsett vad era rädslor är måste ni förstå att en stor politisk aktivitet finns på nätet och växer för varje dag. Varför inte fånga upp detta engagemang och börja föra en aktiv dialog med medborgarna?

Fler och fler människor upptäcker fördelarna med sociala medier och vill göra sin röst hörd. Att många politiker inte vill se detta som en enorm möjlighet till breddning av det politiska samtalet och en förnyelse av demokratin är att val dom har gjort, men att stoppa huvudet i sanden och låtsa som om allt fortsätter som vanligt är inte bara kontraproduktivt, det ger ett enfaldigt intryck och spär på politikerföraktet.

Erik Laakso tycker jag drar fel slutsatser av hans artikel i Expressen och jag tycker att han är otydlig. Mer om detta i morgon. Rasmus Jonlund skriver att politiskt bloggande passar oss liberaler utmärkt. Fredik Sneibjerg skriver om varför bloggande är så bra för oss fritidspolitiker. Per Pettersson kritiserar både mitt och Erik Laaksos inlägg.

Linnéa Darell och Rosie Rothstein skriver också om Liberala bloggare.

Dagens aprilskämt och Internet

DN försöker idag lura oss. Man påstår att FN i framtiden ska ge varje land en surfkvot vilket skulle innebära att människor möjlighet att surfa på nätet skulle begränas å det grövsta.

Det som, trots skämtet, är lite obehagligt, är att många skulle säkert tycka att det var bra. Efter Bjästahysterin använder många nätet som syndabock. De menar att med mindre surfande skulle skulle färre barn bli mobbade på Internet. Varför förstår inte många människor att det handlar om att prata med unga människor och förstå hur dom använder nätet. På samma sätt som att man som vuxen bör säga åt barn och unga att dom inte ska slåss på skolgården måste vuxna berätta för unga att man inte är elak mot andra på nätet. Det stora problemet. som jag ser det, är i grunden att många idag inte alls förstår att nätet är en självklar del av ungas liv och kommer att förbli så.

Varför är många i de äldre generationerna så rädda för att använda sociala medier? Vad är det som gör att folk tycker att allt nytt är obehagligt? Varför inte prova sig fram och upptäcka att nätet ger fantastiska möjligheter?

Brit Stakston om facebook

Brit Stakston uttalar sig idag i SvD om hur facebook i framtiden kommer att användas som en kanal för personvalskampanjer och annat kampanjande.

Min uppfattning är att ju fler som använder internet för att nätverka ju större krav kommer att ställas på etablissemanget att lyssna på dessa personer. Idag igoneras det mesta av all nätverksamhet av de som sitter på makten. Till slut kommer inte etablissemanget att kunna stå emot och de som inte har anpassat sig till det nya kommer att bytas ut. Denna förändring tror jag kommer snabbare än vad etablissemanget förstår.

Hur når vi framtidens väljare?

Anders Wallner skriver klokt om Moderaternas satsning på de unga inför nästa val. Onekligen är förstagångsväljarna, en halv miljon denna gång, otroligt viktiga och det blir svårt för de partier som inte har en politik som appellerar till unga. De partier som vill locka unga väljare behöver en miljö-, jobb-, bostads- och integritetspolitik.

För min egen del är även jag övertygad om att vi behöver unga budbärare, precis som Anders Wallner påpekar. 35-åringar i all ära men de är inte unga i ungas ögon, de är medelålders. Och sen måste alla partier som ska få unga väljare möta dem på de arenor där de är aktiva. Unga idag lever sina liv på nätet och att tro att man kan nå dom via utspel på TV-nyheterna visar bara att man inte har förstått vad det handlar om.

Som jag ser det så ligger problemet djupt. De som har sina plattformar är inte intresserade av att släppa in nya förmågor. Och de är framför allt inte intresserade av att släppa ifrån sig makt. Unga personer som kommer in i partipolitiken får i de flesta fall vänta många år innan de får intressanta förtroendeuppdrag. Och då är de ofta i 30-årsåldern om inte äldre. Undantagen finns, men är tyvärr ganska få.

Frågan är om de politiska partierna kommer att våga ta nya grepp? Vågar man släppa den kontroll som riskerar att bli deras undergång? Jag är övertygad om att dom måste det. För vare sig etablissemanget vill det eller inte stöper interaktiviteten på internet om den politiska kartan. Det parti som först inser detta och vågar göra något av det i kombination med att driva "unga" frågor kommer att få ett enormt väljarstöd bland unga människor, kanske inte redan i nästa val, men definitivt 2014. Se bara på Piratpartiet, de dominerar nätet fullständigt. Vad kan de etablerade partierna lära sig av dem? Det handlar inte bara om gratis musik utan även om viljan att förstå hur unga människor fungerar.

Om interaktivitet och Internet

BRIS har kommit med en rapport som till viss del visar att vuxenvärlden förstår inte hur internet fungerar. Unga människor idag lever stora delar av sitt sociala liv genom att interagera med andra på internet. Man umgås, flörtar, lägger ut bilder och filmer o s v. Mobbing, utfrysning och kränkningar finns tyvärr lika mycket på internet som i verkliga livet. Men de som mår dåligt ringer inte till Bris hjälptelefon, utan de hjälper och stöttar varandra via chattsajter. Eventuellt går dom in på Ungdomsmottagningens hemsida där alla frågor som ställs besvaras inom en vecka.

Vuxna människor, och framför allt politiker, borde förstå att andra vuxna använder Internet med samma logik som unga människor. Det är just interaktiviteten som är intressant. En blogg som fungerar enbart som envägskommunikation är egentligen inte mer än en papper med information på. Här tror jag många bloggare brister.

Naturligtvis finns det de personer, politiker och andra, som kan använda sina bloggar som ren information, våra ministrar och andra kända personer som historikern Peter Englund kan blogga och dra folk utan att interagera. De har tillräckligt med makt och kunskap, förenat med ett kändisskap, som gör att folk vill läsa vad de har att säga.

Min poäng är att om en okänd person ska skapa en framgångsrik blogg måste en stor del av energin läggas på att kommunicera med andra, länka till andra och skriva om andra som bloggar i sina blogginlägg. Annars kommer det inte skapas något intresse för att läsaren ska återkomma.

Alternativet är att generöst blogga om något som man har väldigt mycket kunskap om. Två av mina vänner i folkpartiet, Camilla Eriksson och Mark Klamberg har lyckats med detta. De är extremt kunniga på sina områden, retorik och folkrätt, och framför allt är de generösa med sin kunskap. På så sätt drar de läsare och skapar populärara bloggar.

Från det politiska etablissemanget och journalistkåren är intresset svalt, och detta är föga förvånande, för i längden handlar det ju om att förlora makt. Ju fler som vill vara med och sätta agendan ju svårare blir det för de traditionella kanalerna att styra och ställa som dom är vana vid. Så visst fortsatt motstånd måste vi nog räkna med, det ligger i sakens natur.