Om Sanna Raymans nedlåtande syn på människor som vill bidra till debatten...

Sanna Rayman, ledarskribent på SvD, skriver idag ett inlägg med ursprung i Erik Laakos numera ökända avhopp från nätverktet Netroots. Med stolthet berättar Sanna Rayman att hon avböjer att delta i seminiarum om sociala medier och hon hotar till och med att stänga ner sitt twitter-konto. Sen skriver hon att det stora problemet med sociala medier är att kvaliteten på det skrivna sänks. Ja tänk, nu kan vem som helst ta del i den politiska debatten, kreti och pleti, kan stötta varandra och på så sätt vara med och sätta agendan. Att Rayman ser detta som en kvalitetssänkning säger mer om hennes och gammelmedias syn på människor förmåga att bidra till debatten än om kvaliteten på det som skrivs.

Rayman fortsätter sitt korståg mot bloggarna och skriver att politiker startar bloggar mot sin vilja för att de blivit tillsagda att göra så av partitoppen. Till viss del har Rayman här rätt, etablerade politiker bloggar motvilligt. För det första, de har redan sin maktposition och vill behålla denna och detta har de lyckats göra under tidigare val utan att blogga, varför ska de då göra det nu? För det andra har dom dåligt med tid. För det tredje skyller dom på att dom inte vet hur man gör.

Men samtidigt har Rayman fel. Jag har nu ett flertal gånger pratat om sociala medier för folkparister från hela landet och intresset att börja blogga är enormt stort. Framför allt bland de som inte står på valbar plats. Dessa kandidater ser bloggandet som en chans att få ut sitt budskap. De får inga pengar från partitoppen, de får inga stora affischer med sina bilder upptryckta och får inte sitta och debattera i TV under hela valrörelsen. Dessa poltiker ser en blogg som ett utmärkt tillfälle att kommunicera med sina potentiella väljare. Att Rayman inte ser detta säger mer om hennes elitistiska sätt att se på journalistik och politik än om den verklighet sociala medier innebär för massor av Sveriges fritidspolitiker.

Att fler och fler använder sig av sociala medier för att få ut sitt politiska budskap är en självklar följd av den revolution i kommunikation som skett de senaste tio åren.

Att Rayman, liksom så många andra traditionella opinonsbildare inte vill ta åt sig detta är inte alls konstigt, hon, hennes kollegor och gamla makthavare får inte ensamma lyfta upp de frågor de anser är intressanta. De ser ju sin egen betydelse tonas ner för varje dag som går. Är det inte bara en tidsfråga innan Johan Ingerö, Kent Persson eller någon annan bloggare har fler läsare än SvDs ledarblogg?

Raymans förhoppning är att bloggosfären lugnar ner sig efter valet och jag tror hon kan ha rätt. När slaget om makten är avgjort kommer inte lika många att blogga dagligen. Men att som journalist gå och önska tillbaka det som var är just rent önsketänkande, ju fler som inser att de kan använda bloggar och sociala medier som kommunikationsverktyg, ju mindre makt kommer gammelmedia att få. Denna utveckling kommer inte att minska fram till nästa valrörelse, om bara fyra år, tvärtom kommer bloggosfären då, i ännu större utsträckning än idag att sätta agendan. Detta oavsett om Rayman föraktfullt fnyser åt alla dessa människor som i dagens internetsamhälle kan gör sin röst hörd.

Mary, Mina moderata karameller, skriver ett långt lästvärt inslag om politiskt bloggande. Socialdemokraten Johan Westerholm skriver också om detta. Missa inte heller Kent Perssons inlägg.

Läs också: Högbergs tankar, Raymond Svensson, Peter Andersson, Tokmoderaten och Moderata perspektiv.

Om sociala medier, folkrörelser på nätet och annat...

Peter Soilander skriver ett intressant inlägg om bloggarnas betydelse i valrörelsen och varför han bloggar. Läs det gärna här.

Det nya jämfört med förra valrörelsen 2006 var att då fanns inte facebook och twitter så detta blir det första valet där sociala medier kommer att ha ett inflytande på valutgången. Det fanns inte heller lika många bloggar innan förra valet. Jag tror att det efter valdagen kommer att bli svårt att mäta direkt inflytande från nätaktivismen men att säga att sociala medier och bloggar inte kommer att spela någon roll i valrörelsen är att stoppa huvudet i sanden. Uppriktigt sagt, hur många ledarskribenter, journalister och politiker publicerar något utan att sen gå in och se vad artikeln fick för efterspel på knuff eller på politometern? Utan att se vad andra tycker om ditt inlägg har du inte någon aning om hur det har tagits emot. Jag tror inte Sanna Rayman när hon stod på ett lunchseminarium för några månader sedan och sa att hon inte längre går ut på knuff. Eller för att utrycka det enkelt, var finns opinionsbildare om dom inte finns där debatten finns?

De senaste dagarna har Erik Laakso rört om i bloggosfären genom att deklarera att han hoppar av nätverket Netroots, sossarnas uppsamlingsplats för alla socialdemokrater som vill blogga. Anledningen är att han känner att Netroots inte är det han trodde det skulle vara utan det mesta har handlat om att få upp socialdemokratiska bloggar högt upp på knuff och andra rankingsidor. Jag kan inte uttala mig om bara socialdemokratiska bloggar, men mitt intryck är att många som bloggar länkar bara för länkandet skull, och det skulle vara märkligt om inte medlemmarna i Netroots också gjort detta. Och detta är mänskligt med tanke på den dynamik som finns i bloggossfären, att hamna på knuff drar väldigt mycket trafik till ens blogg och fler läser dina inlägg.

Hur som helst, min spaning är, att inom en snar framtid kommer etablissemanget att säga att bloggosfären är oseriös, det handlar bara om att lyfta varandra och att länka för att komma högt på listor ovs... Oavsett om det kanske är fallet i Netroots och bland många andra bloggare så kan inte politikerna blunda inför det enorma skifte vi är mitt uppe i. Tiotusentals människor som tidigare inte kunnat delta i debatten kan nu vara med och göra sin röst hörd, oavsett status, utbildning och politiskt armbågande.

Denna folkrörelse går inte att stoppa, hur mycket man än skyller på länkväggar, nätmobbing eller ett för hårt otrevligt språk.

Missa inte Fredrik Antonssons hysteriskt roliga inlägg om sossarnas bussresa. Anna Lundberg skriver också om sociala medier.

Om Erik Laakso och varför centralstyrning på nätet är dömt att misslyckas...

För oss som bloggar och är politiskt aktiva är knuff och politometern sidor som vi tittar på varje dag. Vi vill se om våra blogginlägg ger något genomslag i bloggosfären. Ju fler personer som har funnit ditt inlägg intressant och länkat till just detta ju större chans har du att komma upp i någon rankinglista. Vi är ett gäng folkpartister som bloggar som länkar till varandra i de fall när det finns relevans. Per Ankersjö har också starat en grupp på facebook som heter Alliansbloggar. Detta fungerar bra och bygger helt och hållet på människors egen initiativförmåga. Man lär sig massor av att läsa andras blogginlägg och ofta blir man inspirerad att skriva om samma saker.

Socialdemokraterna har den senaste tiden dominerat i bloggosfären, och anledningen till detta är att S har startat ett nätverk, netroots, som dom tydligen försöker centralstyra. Dom har till och med anställt personer som bara jobbar med detta nätverk. I praktiken fungerar det så att Socialdemokrater som bloggar skriver ett kort inlägg, och lägger upp massor med länkar, allt för att knuffa upp varandras bloggar på olika rankingsidor.

Erik Laakso lämnar nu nätverket vilket är ett väldigt tydligt tecken på att centralstyrning är dömt att misslyckas. Det som driver människor som bloggar är möjligheten att påverka och inte bara att vara partiets åsiktsmaskiner. Jag anser att socialdemokraterna skjuter sig själva i foten för uppenbarligen kommer fler att genomskåda vad netroots är och det så kallade nätverket kommer att förlora mer och mer inflytande.

Hela dynamiken i bloggossfären bygger på frivillighet och just det att du kan skriva precis vad du vill. Detta är otrolig bra för demokratin, alla kan när som helst göra sin röst hörd. Detta borde våra folkvalda omfamna istället för att försöka centralstyra och motarbeta.

Missa inte Marys läsvärda inlägg. Mark Klamberg och Emma Andersson skriver också om detta här och här.