Som jag skrev...

... i mitt inlägg den 6 maj så har svenska folket nu börjat genomskåda de rödgrönas retorik. I dagens mätning skiljer det bara en procentenhet mellan blocken. Jag skulle bli otroligt förvånad om inte Alliansen går förbi oppositionen i nästa mätning.

Alliansens snart fyra år vid makten...

Alliansen gick bland annat till val på att det skulle vara mer lönsamt att arbeta, skolan skulle åter igen bli en kunskapsskola och privata alternativ skulle ge människor fler möjligheter. De grönröda basunerar ut att Alliansen har gjort Sverige omänskligare och ökat klyftorna. Att människor betalar mindre i skatt och får mer pengar i plånboken och mer personlig frihet är uppenbarligen något ont i de grönrödas värld. I vänsterpartiernas Sverige lever människor från hand till mun, man ska inte har några pengar på banken eller tjäna pengar på företagande. Istället ska man vara beroende av den goda staten som går in och stöttar med bidrag där det behövs. Jag tror inte alls på bidrag, det är min övertygelse att bidrag passiviserar.

Jag tror på människors egen kraft och jag är övertygad om att om vi ska klara framtidens utmaningar måste vi alla bidra efter den förmåga vi har. Att som vänsterpartiet komma med tokiga förslag som sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, mitt under en global ekonomisk kris där flera länder i Europa riskerar att falla samman ekonomiskt, är så urbota dumt att man inte kan tro det är sant. Socialdemokraterna måste hata den dag de satte sig i samma båt som vänsterpartiet och det kommer att bli ett hopplöst företag att försöka hålla ihop den grönröda röran.

Hur som helst, Alliansen har infriat väldigt många av sina vallöften. Våra företrädare har gjort det dom gick till val på. Vill du läsa mer om vad Alliansen har gjort det nu publicerats en skrift som du hittar här.

Erik Laakso mot sosse-eliten...

Det är med spänning jag läser de kommenterar i bloggosfären som har följt Erik Laaksos artikel i Expressen igår. Erik, som bullrande lämnade nätverket Netroots, menar att han inte vill bli styrd och de etablerade sossebloggarna är förbannande och känner sig orättvist utpekade. De är minsann inte styrda, de drivs av ett patos som dom tror ska hjälpa de grönröda att vinna valet. På ganska kort tid har sossarna lyckats bilda en intern bloggadel som enligt mig just nu består av HBT-sossen, Peter Andersson, Westerholm, Högberg och Ulvenlöv med flera. Alla dessa högdjur hoppar på Laakso och han försvarar sig med bravur. Vi i andra lägret, Kent Persson, Mary X Jenssen, Ankersjö och Tokmoderaten och jag själv, tittar fascinerat på.

Frågan är, vem ska vinna detta rosornas nätkrig? Kommer Netroots-gänget att få tyst på Laakso? Tillåt mig tvivla. Jag tror Laakso, i motsats till de andra redan nämnda, kränkta socialdemokratiska bloggarna, ser betydligt längre än fram till den 19e september. För honom handlar det om Sveriges framtid och jag är övertygad om att han ser aktivismen på nätet som en demokratifråga. Han kommer inte att stilla sig i leden och låta sig trampas på. Jag har stort förtroende för Laakso och han behövs onekligen i denna debatt.

Erik har allt mitt stöd. Är det något som de etablerade partierna har misslyckats till väldigt stor del med så är det att fånga upp det engagemang som finns på nätet. Man vill uppenbarligen inte vitalisera det politiska samtalet, men man vill att de mest inflytelserika bloggarna fungerar som megafoner för den egna politiken. Detta är inget konstigt, det är så politiken har fungerat genom alla år, fast mediet har skiftat. Det nya med bloggosfären och övriga sociala medier är att dessa inte går att kontrollera, när en person inte får gehör hos ett etablerat politiskt parti kommer personen i fråga att vända sig till någon annan som lyssnar och som vill föra en dialog. Politikernas motstånd är naturligt men självbedrägligt. Snart kommer detta nya politiska landskap att självregleras och nya politiker med en helt annan maktbas än den traditionella att växa fram. Jag skulle bli ytterst förvånad om inte Erik Laakso kommer att bli en väldigt inflytelserik politiker i framtiden. Fram till dess följer jag debatten med största intresse.

Ny hemsida: Unga folkpartiet!

Liberala ungdomsförbundet och Liberala studenter har gått ihop och startat en ny sajt som kommer att bidra till att Folkpartiet och Alliansen vinner valet i september. Gå in och kolla på den nya hemsidan.

Mark Klamberg och Gulan Avci skriver om denna nya satsning.

De unga förstagångsväljarna...

Alla pratar om dom unga väljarna. Det är en halv miljon förstagångsväljare i detta val och alla partier slåss om dessa röster. Jag tycker att dom flesta partier har varit usla på att driva en politik som hjälper unga att komma ut på arbetsmarknaden. FP är på rätt väg med lärlingskontrakt och naturligtvis måste vi ha en sänkt arbetsgivaravgift för de som nyanställer unga. Hur ska unga annars ha en chans att konkurrera med äldre som har varit ute på arbetsmarknaden en tid och har en erfarenhet i bagaget?

I Metro idag visar det sig att 26 procent av dom unga skulle idag ha röstat på Moderaterna. Bara sex procent på Folkpartiet. Detta är tråkigt och vi måste bli bättre att kommunicera vår politik med förstagångsväljarna. Vi måste bli bättre på att lyfta fram unga ambassadörer som driver frågor som unga är intresserade av. Vi måste förutom arbetslöshetsfrågan hos unga också ha en bostadspolitik i storstäderna. Varför engagerar sig inte de politiker som sitter på reell makt i frågan? På något sätt måste det gå att bygga billigare hyresbostäder med enklare standard. Jag är övertygad om att en ung person idag skulle bli överlycklig för en liten lägenhet en bit utanför tullarna med kokvrå. Att bara bygga dyra nybyggen vid sjönära lägen är kanske lönsamt för byggherrarna, men politikerna måste få sitt ansvar och se till att vår huvudstad i framtiden attraherar unga människor istället för som det är idag, att unga flyttar till Uppsala eller Lund för att utbilda sig på grund av en hoppslös bostadssituation i Stockholm.

Alliansen på Söderandans dag

Idag har jag varit och kampanjat med mina folkpartivänner från Södermalm i Stockholm på Söderandans dag. Alla Allianspartier var där och vi kände oss ännu mer samspelta och målmedvetna efter att precis fått reda på att vänsterpartiets medlemmar på sin kongress gick emot partistyrelsens förslag och vill inföa 6 timmars arbetsdag. Jag tittade på kongressen på TV och vänsterpartister idag tycks på allvar tro att socialismen en vacker dag kommer att segra.

Den totalt verklighetsfrånvända världsbild som finns hos vänsterpartiet finns inte någon annanstans. Är det verkligen att att vänsterpartister bara umgås med vänsterpartister och det är därför dom kan hålla sina luftslott levande? Det måste nästan vara så. Alla Alliansvänner är såklart glada över vansinnet inom vänsterpartiet, det kommer i väldigt hög grad bidra till en Alliansseger i höst men jag är glad över att jag inte råkar vara sosse eller miljöpartist. Det måste vara en plåga att försöka komma överens med människor som förnekar massmorden i Gulag, glorifierar Fidel Castro och vill förbjuda betyg i skolan.

Rasmus Jonlund skriver också om vänsterpartiet. Likaså Mikael Wendt, Magnus Andersson, Daniel Sturesson och Coenraads.

Missa inte boken Politik 2.0!

Igår var jag på releasefest av boken Politik 2.0 som Brit Stakston med flera har skrivit. Jag och 15 andra politiker har skrivit vars ett avsnitt och vi berättar hur vi använder oss av sociala medier och hur vi kommer att använda oss av dessa i valrörelsen. Boken är ett måste för alla med politiska ambitioner, i framtiden måste man förstå hur nätet fungerar för att få något inflytande.

Det kom 200 personer på festen som var i Gamla stan. Min goda väninna Annika Beijbom är redaktör och jag hjälpte henne under dagen med de sista förberedelserna. Vi hade som vanligt otroligt kul, jag skrattar hela tiden när jag umgås med Annika. Så tack Annika för att du förgyllde ännu en dag i mitt liv. Jag ser otroligt mycket fram emot att vi ska umgås och bo ihop under hela Almedalsveckan.

Alla bloggare var där, jag pratade med Peter Andersson, Emma Andersson, Mary X Jensen, Erik Laakso, Gun Svensson, Maria Ferm, Anders Wallner och Amanda Brihed och massa andra människor som jag har kontakt med på nätet men inte träffar så ofta fysiskt. Det är fantastiskt vilka möjligheter för nätverkande som Internet ger. Och det slog mig igår vilken otrolig blandning människor vi är som nätverkar. Ålder, bakgrund, yrke och social status är helt ointressant. Alla är jämlikar och vi har alla samma möjligheter att påverka och hjälpas åt att väcka opinion för de frågor vi brinner för.

Annikas pappa intervjuade Brit Stakston och socialminister Göran Hägglund. Brit var som vanligt lysande och Göran Hägglund är faktiskt riktigt rolig och bjöd på sig själv. Trist att en så trevlig och karismatisk person ska vara kristdemokrat. Hur som helst så twittrar Göran Hägglund personligen och det märks på honom att han tycker det är kul. Det hade varit roligt om andra partiledare och ministrar hade inspirerats av honom.

I mitt avsnitt i boken skriver jag att de politiker som inte bryr sig om sociala medier kommer att förlora inflytande och jag är övertygad om att det är så. Det engagemang som finns på nätet kan man inte blunda för. Det häftigaste är att det är helt okontrollerbart, det uppstår helt oväntade allianser och vänskaper mellan inflytelserika människor hela tiden och som politiker måste man förhålla sig till denna nya värld. Vad som förvånar mig mest är att så många politiker än idag ser nätet som ett hot och inte som en ocean av möjligheter.

Tack Annika, Brit, Carl och alla andra som gjort denna bok möjlig, det har varit en ära att få vara med på ett hörn. Och vad roligt vi har det tillsammans.

Brit skriver också om boken här.